Jag saknar min fammo. Henne saknar jag varje dag och den saknaden är en saknad som alltid kommer finnas. Den går inte att bota på något sätt och vis. Det kommer helt enkelt alltid vara så, att jag kommer sakna fammo. Och det får jag leva med. Efter snart två år har jag lärt mig att hantera och leva med den saknaden och insett att jag aldrig mer kommer få träffa henne. Det svider till varje gång jag inser det och jag tycker att det inte borde få vara så. Livet är orättvist.


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥